SalongK.se

Magdalena Graaf ger idag ut sin modiga självbiografi och den kommer för alltid att ändra bilden av henne som en framgångsrik, glättig silikonbrud.

Textstorlek

Intervju Det är inte alltid som bilden stämmer. Bilden av Magdalena Graaf till exempel. Den stämmer inte alls efter att man har läst hennes självbiografi ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” som kommer ut idag. Här är vi många som kanske gått och trott att hon mest var den där glättiga silikonbruden som vek ut sig med systern Hannah och fick en mediahaussad sångkarriär och sedan blev en bortskämd fotbollshemmafru åt landslagsmålvakten Magnus Hedman.

Under den här ytan har Magdalena dolt sitt andra liv, livet där hon var misshandlad, skymfad, jagad, hotad, där hon var rädd att både hon och hennes lille son skulle bli dödade av exmannen.

Nu berättar Magdalena med skoningslös uppriktighet om detta andra gömda liv, i sin självbiografi ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”.

Har det varit en av dina syften att äntligen få berätta, och därmed också ändra den gängse bilden av dig som  snygg, framgångsrik men ytlig?
- Nej, faktiskt inte. Jag har aldrig tänkt så. Jag drivs inte av att få rätt, eller ge igen, utan jag har bara velat berätta min historia. Dels för att komma vidare i mitt eget liv, dels för att stötta andra kvinnor som är i den situation som jag en gång var.

SalongK.se har fått tag i Magdalena på telefon just efter att hon och syrran Hannah varit med i juryn i "Sveriges man" på en kryssning.

- Vi var båda barnlediga, så vi kände att det var roligt att passa på och gå ut och kika på lite folk och ha roligt, säger Magdalena.

Hon värderar systerskapet med Hannah enormt mycket. De står lojalt vid varandras sida och hjälper varandra. Under alla dessa år har också kretsen kring Magdalena lyckats hålla tyst om den extraordinärt otäcka livskarusell som hon snurrade runt i. Hannah är nog den som stått allra närmast under längst tid.  

- Jag hade aldrig klarat mig utan henne, säger Magdalena med eftertryck.

Det som känns nästan märkligast i Magdalena Graafs bok är de gamla familjebilderna. Två små brunhåriga flickor, den äldre kortklippta pojkflickan är Magdalena, den lite mindre Hannah, därtill en skäggig, leende hippielik pappa och en osminkad mamma med flätor som Magdalena skämtsamt kallar ”velourtant” i boken. De bodde bland annat i ett kristet kollektiv i Alingsås. I boken skriver hon, förutom om det destruktiva, våldsamma förhållandet till Jorma, om sitt dåliga självförtroende, hur ful och värdelös hon kände sig. Vad som gjorde mest ont både när det hände, och när hon var tvungen att återuppleva känslan under skrivprocessen var just det mentala förtrycket.

- Annars var jag väl som tonåringar är mest, kaxig ibland, nere ibland, säger Magdalena, som inte drar några större växlar på att just en flicka från ett kristet hem träffade en mycket aggressivt utåtriktad kille.

- Alla hade väl sina favoriter i den åldern. Vissa föll för poeter, andra för popkillar, åter andra för tuffa killar. Jag tror man drogs till den sorts kille som gällde i den grupp man tillhörde. Så var det för mig.

Magdalena och Hannah är alltså uppväxta under ganska speciella omständigheter, kärleksfullt uppfattar man, men annorlunda. Bland annat tillhörde familjen en period Livets ord. I tonåren träffar hon alltså Jorma som är svårt kriminellt belastad, tillhör kriminella kretsar och dessutom tar anabola steroider. Det blir ett rent helvete. Utan att väja för den smärtsamma erfarenheten skriver Magdalena om slagen, hur han sköt henne i vaden med en kolsyrepistol, om hur han kunde väcka henne tio gånger per natt och terrorisera henne med förhör om inbillade älskare. Hur han oupphörligen skrek ”din äckliga hora”, drog henne i håret, sparkade, slog, låste henne ute naken på balkongen. Hon skriver också om rättegången som ledde till att hennes dåvarande man blev dömd till elva månaders fängelse för misshandel och olaga hot, om att det sattes ett pris på hennes och Hannahs huvud i den undre världen, om samhällets allvarliga svek.

- Det gör mig fortfarande väldigt upprörd, att inte stödet till utsatta kvinnor har blivit bättre, säger Magdalena, som eventuellt planerar att föreläsa om kvinnomisshandel efter utgivningen.  

Förhållandet med Jorma bröt ner henne, redan från första slaget. Känslan av att vara värdelös, meningslös, ingen, gjorde att kraften att våga säga ifrån, att lämna, blev svagare. Tack och lov hade hon stöd från sin familj och från en kvinnlig polis. Det var också kärleken till Isac som fick henne att hämta kraft och bryta. Ensam hade det inte gått, därtill mådde hon för dåligt, var för nerbruten.
 - Jag hade aldrig klarat mig utan människor som hjälpte mig ideellt. Jag är naturligtvis tacksam  att just jag hade den hjälpen, men alla kvinnor har inte det heller.
Boken handlar också om hur det faktiskt varit möjligt att komma vidare, börja om, försonas och kanske till och med förlåta? Kanske. Magdalena Graaf svävar lite på målet just i den frågan, men hon har i alla fall något som liknar en ”normaliserad” relation med sin förre förtryckare, Isacs far.

- Det känns viktigt framförallt för Isacs skull, men det var också viktigt för mig. Jag stod inför ett val: ska jag fortsätta fly i evighet och vara rädd eller ska jag försöka möta honom direkt och våga tro på att det finns en möjlighet att bryta mönstret, att slippa vara jagad och börja leva igen. Det gick, men jag kan inte utifrån det rekommendera det för alla kvinnor. Det var mitt val.

Här får man också en ny syn på Magdalens plastikoperation av brösten. Valet att göra den operationen, med lånade pengar, beskrivs som ett led i tillfrisknandeprocessen. Magdalena beskriver  i boken hur vacker hon känner sig när hon tittar sig i spegeln.

Magdalena vidhåller att boken inte tillkommit för att någon (typ feministskribenter som jag) ska få dåligt samvete för tidigare illvilliga skrivningar om henne och Hannah som någon sorts riksbimbos, men ändå måste jag säga att det får lite den effekten.

- Det tidningarna skrev då när jag och Hannah kom fram i rampljuset kunde inte knäcka mig, menar  Magdalena.  Jag var redan knäckt.  

Anledningen till att hon skriver boken nu är att det är först nu som hon har fått tillräckligt med distans.

- Jag mår bra idag, säger Magdalena, jag känner att jag  har lämnat det bakom mig. Jag har också gått i terapi och terapeuten fick läsa boken för jag ville vara säker på att det inte verkade som om det fanns en massa obearbetet kvar.

På frågan hur hennes son Isac, idag 10 år, har påverkats, säger Magdalena:
– Han var 1,5 år när vi flydde. Jag tror faktiskt inte att han minns någonting alls själv, men visst har jag pratat med honom.  Allt våld och alla hot gick ut över mig, aldrig över Isac.

- Jag kanske får frågan varför det är nödvändigt att hela världen måste veta, men det är viktigt för mig. Jag vill berätta, jag vill sätta ner foten ooh stå för vad som faktiskt hänt mig.

Har den här processen spelat roll för din skilsmässa från Magnus Hedman?
- Ja, det tror jag. Jag tror att det här kom upp och pockade på att få bli berättat i samband med att jag fyllde 30. Det handlar i vidare medning om att få lov att ägna sig åt sig själv och sitt eget liv, inte bara ställa sig till förfogande för andras, som ju jag har gjort i många år. Nu känner jag att jag ska unna mig själv att tycka att jag är viktig också. Där ingår naturligtvis att få berätta den här hemska historien, men det handlar om att ändra fokus överhuvudtaget.

- Jag har inte längre lust att bara ta hand om andra och bereda marken för andras framgångar. Jag vill göra något själv.  Den här boken är faktiskt det första jag gör i mitt liv som handlar i första hand om mig.   
Till kvinnor som är i samma situation som hon själv en gång var vill Magdalena, trots samhällets bristfälliga stöd, ändå säga: - Lämna, och kräv den hjälp du behöver av din omgivning!

Magdalena är mycket mån om att inte vilja se sig själv som ett offer.
- Det är klart att man får sår i själen. Men även skinn på näsan. Kanske är man rädd för att bli sviken. Det finns ett ordspråk som lyder ”Blåmärken bleknar bort, men inte såren i själen”. Det tycker jag stämmer bra.

Skrivandet verkar kunna bli det verktyg som Magdalena kommer att använda som redskap i den nya livsfasen, nu när hon är singel. Den här boken har gett mersmak och med tanke på hennes udda uppväxt i den religiöst färgade gröna vågen-miljön och inte minst hennes erfarenheter av förortsliv på 80-talet så finns det helt klart flera berättelser i pipeline.

- Vi får se, säger Magdalena. Hannah har ju sången, kanske blir det skrivande för mig?