SalongK.se

Vill man se en riktig kvinnokarl spela en riktig kvinnokarl ska man gå till Stockholms Stadsteater och se Dan Ekborg som en lysande Peer Gynt. Åsa Mattsson samtalar med Dan Ekborg om hur han förstår teaterhistoriens kanske störste förförare, skrävlare och skitstövel, och den stora kärleken.

Textstorlek

Intervju Dan Ekborg har ett rykte som inte står Peer Gynt långt efter, när det gäller rumlande och kvinnohistorier. Han har fått fantastiska recensioner för sin rolltolkning i det drama av Henrik Ibsen som ofta kallas ”En norsk Faust” eftersom Peer Gynt likt Faust också verkar ha sålt sin själ och flyr från kärleken hela livet, sina många kvinnoaffärer till trots. Många säger att Lars Rudolfsson, regissören, valde Dan just för likheterna med rollfiguren.
- Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning, har han skämtat i en tidigare intervju.
Nu stegar han in på restaurangen som är vår mötesplats, i en jättelik goretex-jacka till stora delar i lysande orange. Han ser ut som en brandman. Eller som sjömännen  i matinéfilmen ”Havets hjältar”. Dan Ekborg är en bjässe. Det demoniska utseendet, den intensiva blicken under de uppåtvinklade brynen, det väderbitna ansiktet, med ring i örat fast han är 51, förstärker intrycket av att här är en man som inte flyttar på sig i första taget, om han inte vill själv.

Vi har skjutit upp intervjun en gång på grund av hans feber och förkylning, och han är fortfarande krasslig. Sitter och dricker te och har ingen matlust. Pillar i en BLT-sandwich. Oroar sig över att några av de kvinnliga skådespelarna också har blivit sjuka: ”Jag har bara två kvinnor på teatern ikväll”. Språkbruket är fascinerande icke politiskt korrekt. Han är som en lejonhanne som ger lite fan i vad som händer runtomkring.  

Föreställningen "Peer Gynt" är ett mästarprov. Över fyra timmar lång, och Dan är på scen i princip hela tiden. Han har liknat det vid ”En enda lång standup”.  Peer Gynt diktar sig en upphöjd verklighet för att han inte står ut med eller vågar möta den som är. Framförallt flyr Peer från kärleken. Som troget väntar på honom hela livet. Om detta börjar Dan och jag gräla. Jag är så provocerad av den här kvinnan Solveig som väntar hela livet, ända tills allt är för sent, för att jag känner igen mig i henne. Dan blir rasande och ska gå. Han tycker han spiller sin tid med någon mästrande okänslig människa som ska diktera hur andra ska leva. Så vi börjar prata mer direkt om rollen Peer.
- Man är ju tvungen att rota upp allt gammalt skit för att kunna göra den här rollen, säger Dan. Så måste man tänka. Ska jag verkligen vara en så här dålig människa ...usch. För han är ju ganska förskräcklig och då får man ju tyvärr plocka fram ur sitt eget minne, efter eget samvete, de här bilderna som man inte är så förtjust i. Hur man har behandlat människor genom sitt liv, och det måste man ju ta fram när man gör en sådan här karaktär.
- Peer Gynt är inte sådär genomgod, och det är man ju inte själv heller.
- Men om jag skulle skriva en bok någongång då skulle jag skriva inte bara vad jag har gjort mot kvinnor utan vad kvinnor har gjort mot mig.

Här följer en diskussion om huruvida kvinnor ursäktas för egna tillkortakommanden och kallar det diskriminering, och män får orättvist stor del av skulden, både i kärleksrelationer och på teatern. Dan mer än antyder att han tycker så. Att en recensent skrivit att regissören Lars Rudolfsson lägger väldigt stor vikt vid de manliga karaktärerna i Peer Gynt, men inte vid de kvinnliga, tycker han till exempel är helt felaktigt.
- Så är det inte alls! Lars är väldigt annorlunda på det sättet! Han är inte alls någon karl-regissör. Då har folk missförstått allt. Det roliga med honom är att han är så känslig och musikalisk.
- Så fort som det är en kvinnosituation nuförtiden, antingen det handlar om att kvinnor inte syns tillräckligt, rollerna inte är tillräckligt stora eller någon kanske inte är tillräckligt bra, så är det någon annans fel.
- Det kanske inte handlar om ifall det är en manlig eller kvinnlig regissör. Lars är jättebra på att regissera kvinnor, han är en lyssnande människa, han är en inkännande människa. Sedan är inte Peer Gynt en pjäs som har så oerhört starka kvinnoporträtt. Förutom mamman till Peer.

Jag tänkte vi skulle ha just moderskärleken som tema för den här intervjun. Peer Gynt har ju ett mycket starkt band till sin mor Åse. Faktum är att man känner när man ser föreställningen att det är den viktigaste relation till en kvinna han har, hela livet. Frågan är alltså vad en så uppslukande moderskärlek har för betydelse för Peer Gynt, och hans bristande förmåga att knyta an till andra kvinnor?
- Han vill ju ha en relation med Solveig, men känner att han inte klarar av den.

På något vis så känns det som om han redan är upptagen, av sin mamma, och han får inte bort henne ur sitt inre?
- Precis.
Hans skryt och äventyr, svek och larm, är inte det dimridåer och stickspår, för att dölja just detta, att han egentligen är bunden vid sin kärlek till sin mamma, en sorts psykologisk incest?
- Men det är ju dikt! Och det där är ju en tolkning! När vi gjorde pjäsen så var det faktiskt så här, att det finns en replik när Peer säger till en kvinna han varit tillsammans med: ”Fan ta alla kvinnor – utom en”. ”Och vem är denna enda?” frågar kvinnan honom. ”Ja, inte du”.
- I det fallet trodde jag först att det var mamman, men det är faktiskt Solveig.

Är du säker på det? Men Solveig är ju en idealiserad jungfru?
- Det är dina åsikter. Kvinnor säger så här: Att det är en löjlig bild med den här människan (Solveig) som väntar i alla år (på Peer Gynt). Det är en totalt Disneyfierad bild av kärleken. Men sådana här män tycker de finns! Det är inget konstigt alls. Men att kvinnor skulle vänta på sådana skitstövlar, det existerar inte? Jag tycker att det är Solveig som är hjälten, Peer som är skurken.
- Och jag håller inte med om det här att hon skulle vara helt svag och värdelös! Det är fantastiskt med livet, att det finns människor som kan palla och vänta, kan vänta ett helt liv på den stora kärleken. Att man inte vill tro på det utan tappar lusten, ja det är väl deras grej. Men jag skulle gärna vilja vara en sådan och framförallt träffa en sådan. Det är så lätt att säga att karlar är skitstövlar, men sådana skitstövlar som Peer Gynt är, det är ändå sällsynt. Det är ju få människor som orkar vara så otäcka genom hela livet.

Men det är hans mamma som har satt igång det känslomässiga program som styrt honom även som vuxen man?
- Det är ju mamman som har satt ribban för honom. Och kraven på honom, vad han ska göra och vad han inte får göra. Han ljuger ju och hittar på för att tillfredsställa sin mamma, för att hon ska bli nöjd.

Mor Åse har också gett upp sitt eget vuxna liv för Peer Gynt. Hon har inte skaffat sig någon egen man efter att hans pappa försvann?
- Så var det ju på den tiden. Det var ju unikt om någon gifte om sig, om man nu ser det ur den synvinkeln.

Om vi tittar på kopplingar till ditt eget liv. Du pratar ju väldigt ofta i intervjuer om din far, den kände skådespelaren Lars Ekborg som dog när du var bara 13 år, och hur du på din 14-årsdag fick ställa dig upp på Berns alldeles röd i ansiktet, utpekad från scenen av din fars kollega Sten Ardenstam, som den utvalde pojken som skulle gå i sin fars fotspår. Din mamma Lola däremot, som tog hand om dig, din syster Maud och din bror Anders, henne har man knappt hört talas om. Varför då?
- Det är för att hon lever och jag vill inte ha på käften. Helt ärligt. Nu är hon 82 och nu får hon väl klappa till mig.  Hon är mor Åse i kvadrat. Det är ingen tillfällighet att jag fick rollen, om man säger så. 
- Min bror Anders har ju jobbat med Lars(Rudolfsson, reds namn) i ”Kristina från Duvemåla”, så Lars visste ju en del om vår familj, med en väldigt kraftfull mamma och en pappa som är borta. På många sätt finns det väldigt starka paralleller.
- Jag trodde ju länge att jag hade försökt göra det som min pappa hade velat att jag skulle göra. Men när jag senare gick i terapi i sex år insåg jag att det var min mor jag hela tiden försökte tillfredsställa. Jag ville att hon skulle bli nöjd, jag ville göra henne glad. Och då skulle jag få lite beröm, få lite kärlek.
- Sedan vet jag inte hur det hänger ihop med alla skilsmässor jag har gått igenom? Jag har ju varit gift tre gånger och haft ett antal förhållanden.

Tror du alltså själv att det kan hänga ihop med din relation till din mamma?
- Nej, det tror jag inte. Så är det inte längre. Ja, det var det i början, upp till att jag var kanske 30. Till och med mitt första giftermål. Men sedan märker man ju att det här kanske inte riktigt var min cup of tea liksom. Så länge det inte är barn inblandade är det lättare. Det spelar ju inte så stor roll om man är gift då. Ingen kommenterar om man har haft sju förhållanden, men har man varit gift med tre då är det ”wow”.
- Det är bara jag som är romantiker, som tycker om att gifta mig. Jag har försökt att vara en romantiker hela mitt liv. Det kanske är en kvinna som väntar en vacker dag, som har stått och väntat länge. Vilken underbar dröm. Jag vill kunna ha sådana drömmar kvar i livet.
- Det är ungefär lika troligt som att människor ska lägga ner vapnen och det inte ska bli flera krig. Även om det är en fånig tanke så innebär det ju inte att man ska sluta kämpa för den.
- Jag slutar aldrig tro på kärleken.