SalongK.se

Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl ger ut sin första bok ”Vi som aldrig sa hora”. Boken handlar om de tre Falköpingspolarna Hannes, Frippe och Kristian, som alla har olika syn på kärleken. Vi har pratat med Ronnie Sandahl om boken, kändisskap och hans kvinnosyn.

Textstorlek

Böcker Du har själv utsatts för en del av de händelserna som du skriver om i boken. Är otrohetsdramat där huvudpersonens flickvän är otrogen med hans bästa kompis hämtat från ditt eget liv?
- Alla tankar i boken har tänkts men alla händelser har inte hänt. Jag vill inte gå in på vad exakt som har hänt och inte hänt, då tar jag död på boken.

Huvudpersonen Hannes har upplevt en del saker som också inträffat i ditt liv. Är Hannes ditt alter ego?
- Någonstans i mitt liv har jag varit både Frippe, Hannes och Kristian. På ett eller annat sätt utgår jag alltid från mig själv när jag skriver. Men Hannes är inte särskilt nära den personen jag är i dag.

Hur har din flickvän emottagit boken?
- Förvånansvärt bra faktiskt, men Lisa kan förstås inte läsa med klara ögon på grund av att hon är tillsammans med författaren. Det är märkligt att läsa något som ens partner skrivit. Hon tycker boken är helt okej men är egentligen tämligen ointresserad av mitt jobb. Lisa läser nog oftast mina krönikor av artighet.

Tjejen i boken, Wilma, är för den ena huvudkaraktären en typisk madonna medan hon för den andra huvudkaraktären framstår som typisk hora. Lider du av hora/madonna-komplex, Ronnie?
- Hora/madonna-komplexet fick en sån central del i boken eftersom jag de två- tre senaste åren, då jag jobbat med boken, har utforskat mitt eget hora/madonna-komplex, som jag är medveten om att jag bär på. Det är något jag upplever att de flesta killar lider av. Jag har försökt bli medveten om mitt. Själva anledningen till varför Wilma beter sig som hon gör fanns med i en tidigare version av manuset, men det tog jag sedan bort. Jag ville projicera killarnas kvinnosyn på en vit duk. Killarna föser in Wilma i de olika rollerna, horan och madonnan, och det tror jag inte är helt ovanligt även i verkligheten. Och tjejer tror nog ofta att det är vad som förväntas av dem. Att man inte får vara både och. Men det är bara en gissning från andra sidan så att säga. Jag har aldrig utgett mig för att skildra kvinnor och det kan jag inte med tanke på att jag vet alldeles för lite om dem.

Det finns ganska många hemska händelser berättade i boken. Bland annat har en av killarna sex med en tjej han inte gillar och skriker en annans tjejs namn under akten. Var fick du inspiration till den händelsen?
-  Varje ord i boken står med två fötter i verkligheten. Men det behöver inte vara min verklighet alla gånger. Samtidigt vore det väl lögn att säga att jag aldrig legat med någon jag inte har tyckt om.

En av karaktärerna fäller citatet ”Jag har aldrig älskat Wilma. Hon var ett hål att stoppa kuken i.” Vad har du att säga om den kvinnosynen?
- Jag skildrar killarna i bokens syn på tjejer, skildrar kvinnor utifrån deras ögon. Det är ingen allmän kvinnosyn och inte heller min egen kvinnosyn jag skildrar i boken. Det är en jävligt viktig skillnad. När jag säger att jag skrivier i "ett akut presens" menar jag att jag skriver väldigt här och nu, inte att folk kan sätta likhetstecken mellan mig och karaktärer i boken.

I tidningen Rodeo skrev en recensent "de här indiekillarna som snackar om feminism är ofta de allra värsta svinen" och syftade på dig. Vad har du att säga om det?
- Texten i Rodeo var bara ett jävligt oseriöst personangrepp. Det kan inte tyda på någonting annat än idioti när en recensent jämställer en karaktär i en bok med författaren, en människa han aldrig träffat. Om författare ska få kritik för att de är som sina karaktärer skulle vissa få det väldigt jobbigt. Bret Easton Ellis huvudperson i "American psycho" är ju inte så jävla sympatisk. Slutsatsen faller på sin egen orimlighet. Rodeo-recencentens text visar på avundsjuka, missunnsamhet och idioti. Det är både slarvigt och obegåvat att tro det.

Är det jobbigt att få dåliga recensioner?
- Det han i Rodeo skrev är ingen recension av boken, det är bara en text som handlar om hur han tror att jag är. Det går inte att vänja sig vid personangrepp. Men visst kan jag ta illa upp om jag får en dålig recension av boken. Hittills har det dock varit rätt bra. Förutom någon pensionär på Svenska Dagbladet som hette Diskus i efternamn. Han var jävligt bitter och obegåvad.

Skriver du för pengar eller av andra anledningar?
– Om jag kommer att tjäna några pengar så är det väl inget fel med det. Jag kommer inte hindra mig själv från att tjäna pengar. Men om jag inte får ett öre spelar det ingen roll. Jag har ju ett jobb och går inte under ekonomiskt. Ingen människa skriver en bok med pengar som anledning, det är alldeles för mycket jobb. Hade jag velat tjäna pengar hade jag gjort det på andra sätt.

Jag har sett dig i sju tidningar på tre dagar. Hur känns det att se dig själv överallt?
– Ha ha, och det kommer mera kan jag lova. Det är skitmärkligt att synas överallt men jag tycker om det. Det är klart att jag drömt om att bli författare och uppmärksammad för min bok.

Du har fått en fan-blogg på internet som heter "Mitt liv som Ronnie Sandahl-groupie". Hur känns det?
– Jag tror inte stalkerbloggen är på riktigt. Nej. . . jag tror att det är ett avancerat skämt. Det är nog en 27-årig copywriter med bockskägg och alldeles för mycket fritid som har pulat ihop den.

Hur känns det att ha gett ut din första bok?
– Som att jag äntligen gjort något som kan bestå.