SalongK.se

Hur överlever en svensk kille flera år i ett av världens mest ökända fängelser? Jonas Andersson från Kungälv vet. Just nu väcker boken ”El Choco” lika stor uppmärksamhet som om han varit Nobelpristagare.

Textstorlek

Samhälle Det finns ett sug efter en svensk manlighet som inte ligger invaggad bakom säkerhetsdörrar och inte framställs som försiktig, omständlig, köande, ömhudad eller bekväm. Det suget finns i populariteten för Martin Stenmarcks låt ”Sjumilakliv” och det finns i ståhejet runt Jonas Anderssons bok ”El Choco” (skriven av svenske journalisten Markus Lutteman) som berättar om Jonas fyra år i fängelset El Penal de San Pedro i Bolivia. Det finns mycket fascination i de många intervjuerna i tidningar, TV och radio: Tänk, en av oss har gått igenom något så fasansfullt, och överlevt!  Jonas Andersson själv är närmast chockad av uppmärksamheten, han låter ödmjuk och känner sig snarast pressad av alla som jagar honom, berättar han, när SalongK.se får tag i honom på telefon.

Jonas. Du ser väldigt tuff och hård ut på omslaget till boken, men du betonar gärna att du inte är så arg längre.
- Den där bilden är väl okej till boken, men jag som person är en rätt glad och snäll kille, tror jag.

Om vi drar historien i korthet var det så att Jonas för att bli kvitt skulder som han dragit på sig genom eget drogmissbruk, gick med på att smuggla kokain, åkte fast i Bolivia och kastades i fängelse. ”Jag är ledsen min vän, men jag tror inte att du kommer att överleva härinne” sa Pepe, barnamördare dömd till 30 års fängelse, men numera fängelsechefens sekreterare. Men Jonas överlevde. Under resan träffade han också sin stora kärlek Deysy, gifte sig med henne och fick två barn. Det sämsta som hänt honom blev också det bästa som hänt honom, berättar han i boken.
- Jag var ju en person som verkligen hade problem, som hade ett missbruk med olika droger. Jag är inte stolt över vad jag gjort, men jag står för det. Den här boken är också ett sätt att visa min fru, min mamma och alla som stått bakom mig att nu är det slut på det gamla livet, nu har jag verkligen börjat om.

Det är verkligen en extraordinär historia du har varit med om, förstår du vidden av det som hänt dig ännu?
- Troligen inte fullt ut. Jag som levde i det kände kanske inte så. Jag kände att det var tufft, men jag har levt i det så länge att jag tappade sikten lite, tror jag. Man förstår väl att det var annorlunda, men kanske inte så som folk reagerar på. Men jag brukar ibland säga att jag är bara 32 år, men jag har ganska bra livserfarenhet.

Man brukar säga att när man är inne på fel spår i livet, som du var, är man tvungen att ”slå i botten” för att det ska vända. Var det så för dig att du var tvungen att hamna på det här fängelset i Bolivia?
- Ja, jag tackar Gud i dag för att jag fick komma till San Pedro. Jag tror aldrig att jag hade kunnat vända annars. Hur ska jag säga det här så att det blir rätt nu? Jo, jag vill säga att allt med Sverige och sjukvård är fantastiskt. Min dotter har en liten cp-skada som vi fått otroligt mycket hjälp med, och jag är så tacksam för det. Men för mig som drogmissbrukare fungerade inte det här svenska omhändertagandet. Jag var inne på avvänjningsklinik flera gånger och repade mig, det var som ett vilohem där man kunde sova och äta upp sig, och sedan bara fortsatte jag med drogerna när jag kom ut igen. Nu blev jag inte skrämd förrän jag kom till San Pedro, och där fattade jag äntligen beslutet att nu fick det vara bra. Jag ringde min mamma och hon bara grät varje gång. Jag förstod att det verkligen var min sista chans.

Du blev vittne till flera mord och övergrepp på San Pedro,  bland annat blev en pedofil nerstucken av en stor grupp fångar medan vakterna tittade bort. Hur har din inställning till våld ändrat sig i och med att du upplevt det på så nära håll?
- Jag kan väl säga att jag tänkte så själv innan, att en pedofil har förverkat sin rätt att leva, men i dag kan jag inte säga: "döda alla pedofiler". Även om han var pedofil och hade begått ett hemskt brott; han hade mördat och våldtagit en två-årig flicka; så kände jag mest leda och sorg inför hans död, inför allt detta våld jag sett som bara föder nytt våld. Det löser ingenting att man dödar en människa med 50 knivhugg, även om han är en fruktansvärd mördare.

Så du menar att den här tiden absurt nog har gjort dig mer mänsklig?
- Ja, absolut. Även om vissa dagar var hemska på San Pedro så mådde jag bättre som människa än i mitt drogmissbruk i Sverige.

Vad beror det på? Är det att du behövde ett skarpt läge, för att känna överhuvudtaget?
- Ja, det var så lätt att skylla på olika saker tidigare, och jag kom undan, men jag kom undan även från mig själv. Jag vill inte mena att det inte finns de som har det svårt i Sverige också, visst finns det det, men första gången man tar droger i Sverige kanske det inte alltid beror på att man hade problem som barn.

Har du kontroll över ditt missbruk nu?
- Ja, det har jag. Jag tror att man är missbrukare hela livet, jag har slutat både med alkohol och rökning. Jag kan aldrig gå och ta två öl och tycka att det är bra.

Drömmer du mardrömmar om tiden i fängelset?
- Nej, det gör jag inte. Våldet på San Pedro har inte gett mig så mycket i efterhand. Jag lider mer av att min dotter blev jättesjuk en gång på fängelset och fick kramper, och jag var tvungen att lämna min fru och henne ensamma vid grinden mitt i natten. Det mår man inte bra av.
- Men om jag inte hade hamnat på San Pedro så hade jag heller aldrig träffat min fru. Och inte haft mina barn. Det kan jag också tänka på. På ett konstigt sätt tackar jag Gud för att jag hamnade där och att mitt liv vände. Det var en mening med det.

Du fick en hel del erbjudanden om att fortsätta din kriminella verksamhet, bland annat skulle du lätt kunnat få 50 kilo kokain levererat till dörren här i Sverige. Det ger lite förskräckande inblickar i hur omfattande droghandeln är.  Är det så lätt att frakta hit droger?
- Ja, uppenbarligen. De bara sa att det är inga problem. Man fick ju spela med lite när man var där, för vissa av de här höjdarna ville man inte bli osams med. Men den dan jag blev fri lämnade jag det och såg mig inte över axeln.

Så vad leder det till nu i ditt nya liv, vad gör du av dina erfarenheter?
- Jag bor i Kungälv, som jag kommer ifrån, med min fru och mina två barn. Jag jobbar på ett ICA-lager och min fru läser svenska för invandrare.

Hur är det när du träffar kompisar från förr?
- Jag har egentligen bara en kompis kvar från den tiden. Resten av vännerna har blivit bortskrämda. De elaka ”vännerna” vill jag inte ha tillbaka. Jag är nöjd med att leva väldigt enkelt med min fru och några få nära och kära. Jag har heller inget behov av fina bilar och TV-apparater och andra statusprylar. Det har tiden i fängelset vant mig av med.

Kan du tycka att människor här i Sverige har en begränsad utblick?
- Ja, det kan jag känna. Många är väldigt otacksamma. Jag reagerar när jag hör folk gnälla trots att de har fast anställning och lön och ett fint hus. Det kan kännas tufft att höra när man själv har levt vissa dagar på tre ruttna bananer.

Blir du inte arg då?
- Nej, jag blir nog inte det ändå. Jag vill inte döma någon, men visst kan jag tänka på att det fanns medfångar i Bolivia som bad om hjälp med att köpa en skolbok till sin dotter.
- Jag är på det sättet också glad för att boken kommer, för att jag få hjälp att visa vad jag varit med om, och jag känner stort stöd från arbetskamrater och ledningen på mitt jobb.

Fängelsevärlden, som du beskriver den, med rika knarkbaroner med lyxlägenheter på toppen och fattiga fångar som sov på kalla avföringstäckta golv längst ner, det är som en spegel av hur det ser ut i samhället utanför. Mer likt än olikt. Hur har din bild av samhället förändrats efter de här upplevelserna?
-  Ja, en av knarkkungarna han köpte nog sin lägenhet i fängelset för 30 000 dollar. Bolivia är ett samhälle med stora skillnader i hur folk lever på många sätt, men jag älskar samtidigt Bolivia för att de sätter familjen främst. Det är vackert tycker jag. Men min fru vill inte flytta tillbaka, jag frågade henne om det nyligen, hon har börjat komma in i det svenska samhället nu.

Drogerna flödar på krogarna i Stockholm, och det håller på att normaliseras i fler kretsar, framförallt bland unga. Vad säger du om det?
  - Det är en farlig utveckling. Ingen är skyddad mot droger. Det är falskt att tro att man kan kontrollera det, även om människor drabbas olika hårt, men det vet man ju inte innan; hur känslig och påverkbar man är. Den risken ska man inte ta. Det är inte värt det.
- För mig gick det oerhört fort från att bara pröva till att vara helt fast i ett missbruk.