Dominique: Så fick jag två veckors extra semester!

Jag har spenderade större delen av min sista semestervecka med att noja över att det snart var dags att återvända till vardagen (inte det mest produktiva tankestadiet att spendera sin semester i).

I ett försök att trösta mig själv lekte jag först med tanken att resa tillbaka igen senare i år och göra alla de saker som jag planerade göra men inte ”hann” med. I samma stund som jag tänkte tanken gick autopiloten  igång och listade argument för varför det inte skulle gå.

”Dominique du har redan övertrasserat din resebudget för i år, du har varit ledig hela sommaren och måste sätta fart och jobba”. Bla, bla, bla, osv.

Så händer det.

Jag trycker besegrat paus på autopilotens malande stämma och tar en siesta. En timme senare, sekunden precis innan jag är helt vaken säger den lilla tysta rösten inom mig, ”du skulle kunna stanna kvar nu”. En helt ny tanke skjuts upp i hjärnbalken från den ena sekunden till den andra. 

Om det är någonting som jag har lärt mig de senaste åren så är det att när den lilla tysta rösten inom mig talar, är det dags att stanna upp och lyssna noga. Den lilla tysta rösten har nämligen alltid rätt, är alltid positiv och hjälpsam. Utmaningen är dock att höra den igenom intellektets högljudda tjattrande och ältande om alla borden, måsten och tvivel. Den lilla tysta rösten levererar alltid revolutionerande självklarheter och lösningar men ofta så diskret att vi inte plockar upp dem och agerar på dem förrän långt senare. 

Den här gången agerar jag direkt genom att förbikopplar autoiloten och dess ändlösa argument med problem och anledningar till varför det inte är möjligt och ställer mig snabbt frågan: Hur kan jag göra denna tanke möjlig?

En förfråga till ställets ägarinna och tre telefonsamtal senare är min semester förlängd med två veckor. Det tillsynes otänkbara blev verklighet med ett minimum av agerande från min sida. Jo, jag spräcker resebudgeten fullständigt men det får det vara värt. Lutar mig lugnt tillbaks i hängmattan, och återgår till att njuta av nuet. Jag stannar kvar!

När var du närvarande nog för att höra din inre röst, och modig nog att följa dess råd senast?

/ Dominique