Bokrecension: Bombyx

Deckare är en uttjatad genre, jag undviker den aktivt. Men okej då, jag är just nu lite insnöad på fransk litteratur och bestämmer mig för att göra ett försök - och spännande blir det!

Anne Rambach
Bombyx
Sekwa förlag, 2008
(pocket 2009)
Översättare Helena Stedman

Det är sant att bokköp över internet är billigare än att söka upp en bokhandel. Men inget slår ett personligt samtal med en kunnig och engagerad bokhandlare. I min lilla stad, Arboga, finns just en sådan, en kvinna som efter lite småsnack plockar fram en pocketbok och frågar: Har du läst något av Anne Rambach?

Nej, det hade jag inte. Deckare är en uttjatad genre, jag undviker den aktivt. Men okej då, jag är just nu lite insnöad på fransk litteratur och bestämmer mig för att göra ett försök.

Efter några sidor, vill jag hänga upp en ”Stör ej”-skylt på dörren, grotta ner mig i soffan för att inte komma tillbaka till vardagsvärlden förrän sista sidan är läst. Trodde jag väl aldrig, som läser böcker med de grinigaste ögon.

Anne Rambach har ett gediget litterärt förflutet. Hon skriver deckare, essäer och manus till TV-serier. Hon presenteras av förlaget och på nätet som en samhällsengagerad person som kämpar mot könsdiskriminering och homofobi. Och jag vill påstå, efter att endast ha läst denna bok, hennes nionde, att hon vet vad hon skriver om.

Bombyx är namnet på en restaurang i Paris’ kinesiska kvarter. Där startar historien med en ohygglig scen med en massaker på oskyldiga människor som är gäster på ett koreanskt bröllop. Deckarens hjältinna, journalisten Diane Harpmann, råkar befinna sig på plats.

Henne har jag mött förr, tänker jag i början av läsningen, hon liknar farligt mycket Stieg Larssons Lisbeth Salander. Olycklig och självdestruktiv efter en stor personlig förlust, behärskar karate och aikido och med ett omåttligt mod försedd. Men där slutar likheterna. Valet av journalistyrke för huvudpersonen kräver annat än bara utrymme för att leva ut sorg och ilska. Rambach låter Diane reflektera över sitt liv och yrkesetik och fläta in det i historien.

I flygande fläng, som i en asiatisk actionfilm, driver Rambach berättelsen vidare med sin hjältinna i spetsen. Miljön är Paris – och vilket Paris sen – och bovarna är från hela världen. Hon drar in den kinesiska maffians utbredning i Frankrike, USA:s intrigspel för kontroll av sina intressen och fransk politisk verksamhet. ”Enligt den nya ordningen, där man talar om ’allierade-motståndare.’”, låter hon en av bovarna säga. Ett allas krig mot alla. Inte nog med det, genmanipulation och kemisk krigsföring, har sin del i historien.

Inte för att jag förstår mycket av en del av utläggningarna om genetik och industrispionage, men spännande är det! Rambach får mig att tro på sin historia. Och hon placerar mig i miljön, ett Paris som jag aldrig kommer att lära känna. Jag är där, orienterar mig med hjälp av hennes miljöbeskrivningar, och känner mig hemmastadd. Och mina besök i den staden är få. Skickligt.

Precis som med Lisbeth Sahlander, blir jag kär i Diane Harpmann. Rambach är säkert bekant med Larssons Milleniumtrilogi, men lyckas ändå skapa en egen karaktär. En kvinnoporträtt av styrka, svaghet, smarthet och med hopp om livet. Ingen trött gammal försupen gubbe så långt ögat når. Tack för det!

Anne Rambach har skrivit fler böcker. Mot bokhandeln!